Viser arkivet for juni, 2016

Sommerferie - badeliv - loff og reker på brygga, her passer vel Jan Erik Volds dikt:

Ha en god juli!

Regnskog

I den dryppende
lumre natta
ligger jeg
våken
lytter
lukter,
blir ett
med dyret
som lurer på ei grein
dirrer
utålmodig
i bedøvende
dampende
duft
av tung
søkkblaut
skog

Rede til å
våge alt
for
et svakt
pust av
liv

Nannah 2016

Bli' det poesi tå slekt?

Tekst: Birger Jørstad (1907-1991)
Kilde: Søndagsposten v/Otto Nielsen (1909-1982)

Æ koste-på et frimerke. No skjøtte æ itj pæng.
Det får da værra måte på ka ‘n bitteliten gjæng
som sett’ og styre Søndagsposten nerri N.R.K.
kainn få-sæ-te å fijnn-på, bare for å fijnn-på nå’.
No rase’ det ein feber ifra Karasjok te Moss,
og sangens ælv deinn bruse som ein Niagarafoss.
Det rimes så det gnaure’ i kver gammel versefot. -
Men poesiens blomst? – Den har dæm røkka opp med rot.

Der satt no for æksempel æ og dikta mæ ein sang
om vår og sol og fuggelfløyt og blomster over vang,
om hainn som sto ved storbjørka og veinta på ei pi’,
om hu som så kom treppanes så ælkskovfoill og bli’,
Og vårnatta va fløyelsblå og mjuk som hermelin,
og bloe va som sjampanje, og lufta va som vin…
Men så skoill det vær’ kakao – ja-det sa dæm va ei plekt.
Men kainn De så fortæl mæ: Bli’ det poesi tå slekt?

Og dermed va det kveill’n igjæn, og himmelen va mørk:
Det va som dektaråra mi hadd’ hængt sæ opp te tørk.
At det kainn fijnnes typa som partu vill ha det sånn?
Æ sport mæ sjøl på ængelsk: Where have all the flowers gone?
At hymens bånd bli lænke, det e’ så.
Det har heindt før.
Men alfedainsen? Ka me deinn i mainattas slør?
Når dæm ska’ dains’ i musselin på groinn av lyrisk plekt?
Ja kainn De så fortæl mæ: Bli det poesi tå slekt?

På vægne av kvær dikterspire roindt i Norges lainn
Æ protestere herved så ijnnsteindig som æ kainn:
Det som vi no forlange, e’ ein ny og likar’ giv,
som gir oss arme synderan ein sjanse te å skriv
om kløver, for æksempel, og om æng og timotei,
om blåveis som vi plokka langs vår barndoms Trondhjæmsvei,
om steinrøys og om bailderblom og sønnavinn og slør…
Men jury’n har vel kanskje brukt opp aill de ordan før?

Sommardag

av Erik Lindorm (1889-1941)

Det är så stort att jag får gå på jorden
ännu en sommar, full av doft och sken,
och bjudas in av varje dikesren
till smultronmiddag på de gröna borden
och sova ut på någon skuggig sten.

Så tackar jag min jord att jag får vara
vid liv, en människa, ett blod, ett jag,
ett hjärta, som kan slå med lätta slag
och låta sorgsna drömmerier fara
som moln i fjärran på en sommardag.

Det du har brent

av Arnulf Øverland (1881-1968)

Brenn alt det du har tilbedt!
Befriende ord!
Du skal ikke ofre til guder,
på hvem du ikke tror!
Rense ditt tempel skal du,
rydde ditt bord!

Vismenn sperret mig veien
med barrikader av bøker,
hvor hvert et ord
var evig sant.

Åndens yppersteprester,
store og små profeter,
Platon, Goethe og Kant,
og hvad dere ellers heter,
herlig skal dere brenne!
Jeg vil ha fri vei
til veis ende.

Aldri lar jeg mig binde
av det de har lært mig å mene.
Selv skal jeg finne
den, hvem jeg akter å tjene.

Skulde jeg sitte og visne
i et studerekammer?
Nei, la mig gjennomisne
av ensomhet
ved vandrings mål
eller fortæres av flammer
fra eget offerbål!

-

Jeg brente mine guder
efter det gamle råd.
Men hvad der enn bebuder,
her følger ingen dåd.

Her kan jeg sitte og rake
i asken efter en glo.
Det er ikke gnist tilbake,
og her vil intet gro.

Hvem visste vel hvad han gjorde,
før det var hendt?
Nu minnes jeg slutten av ordet:
Tilbe det, du har brent!

Den gamle

av Arnulf Øverland (1889-1968)

(Sinai-fjellet: Fotograf Marcello Cedrola)

Jeg møtte engang den gamle gud,
som var hos våre fedre.
Han sa: Jeg gav dig mine bud;
du finner ingen bedre.

Jeg sa dig dette: Du skal tro;
for du kan intet vite.
Hvert år kan du sy dig nye sko;
dem skal du fåfengt slite.

Ditt hjerte gir dig aldri fred;
men mig kan intet rokke.
Ditt hus er bare et ventested,
din tid er bare en klokke.

Jeg gav dig tårer til din gråt,
jeg gav dig savn og trengsel.
Søk da en brygge for din båt,
og søk en bro for din lengsel!

Men bygg dig ikke et tårn av sten;
mig stenger du ikke ute!
Når du vil hvile dine ben,
står jeg ved din hodepute!

(Fra diktsamlingen “Den rykende tande” 1960)

visste ikke

visste ikke hva det var
da lyset traff
natta var jo så mørk
kunne ikke være deg
du lå bundet i ditt eget mørke
med skjøre silkebånd var du fanget
i din lyst etter å eie
min natt var mørk-men god
da lyset traff igjen våknet jeg
det var fullmånen.

sorg

Sorg
er som glasskår;

Det svir innerst i hjartet.

H.Myrane

Er det utidig å sitje einsam ved dette bordet ? Terje Tørrisplass (1957- )

Eg trøytnar under verdas nærvær.

Mylderet av stemmer
som inntek hjartet
og dunkar klaffane mot kvarandre.
Som om det avsindige er noko å applaudere.

Verst er det om kvelden. Når det er havet eg vil være
og menneska dreg ut med båtane.

Terje Tørrisplass

Bilde: Jacek Yerka.

Vuggevise

av Henrik Nordbrandt (1945-

Lille krigsbarn, hvor går du hen?
Mod øst eller vest?
Hvor i verden tror du
du finder en ven?

Lille krigsbarn, hvad passer dig bedst:
Et hullet tæppe?
En krydsfinerkiste?
En redningsvest?

Lille krigsbarn, hvor vil du dø?
Hvor bomberne falder
eller i åben sø?

Lille krigsbarn, hvor vil du hen?
Vælg selv. Bare vi aldrig
skal se dig igen.

Stemmeseddel

av Harald Sverdrup (1923-92)

Stem på havet,
stem på vinden som styrer bølgene og former skyene,
stem på havets plankton og hvalens kjærlighetskonserter,
stem på skrei, sild, sei og lodde.

Stem på grunnfjellet, stem på svaberg
og tankefulle utsikter,
stem på grunnvannet og moselaget i berget,
stem på dype daler tonende som trompeter
av bygg og hvete,
stem på ballblom, barlind, kålrot og poteter.

Stem på skogen, stem på tjern med abbor, sik,
stem på Nordkapp, Son og Melsomvik.
Stem på byer med trær rundt alle hus
og solsikker i kjørebanene,
Stem på langsomme biler med blomsterkasser på taket,
rødkløver og løvetann i hjulene
og solskinn i lyktene.

Stem på veiarbeiderens ansikt av pergament
fordypet av hieroglyfer,
stem på hans armer av treskurd i solsvidd akantus.
Stem på murerens balansegang med stein på stein,
stem på hammeren som slår inn sine argumenter
For en fremtid med hverdager, kjærlighetssøndager,
barn og sirkus.

Stem på bondens seige hav som syder mørkt
av møkk og metemark, i bølgeskavl på skavl fra traktoren.
Stem på samer, kvener, kvinner,
stem på Blomster-Ole, Eng-Marie, Eple-Anton,
Guri Fagergås og Vidar Vannmann.

Stem på dem som lever her om hundre år,
stem på din sønnesønns gråt,
stem på din datterdatters første smil.
Stem på dem som aldri får fred
før verden blir en munnfull fredeligere.
Stem på brannvesenet som prøver, med et sukk,
å slukke helvete.

Flyktning

av Peter R. Holm (1931-

Han står stille, plutselig
stille på et fortau i et
fremmed land. Trafikken frem
og tilbake, drag av kulde
i luften, han ser seg rundt,
slår frakkekraven opp:

Han må snart velge en retning.
Han er tvunget til å bevege seg
fritt i alle retninger.

Amor Fati

av André Bjerke (1918-1985)

Ikke som en Cæsar gjorde,
skal du med et sverd bevæbne
deg mot verden, men med ordet;
Amor Fati – elsk din skjebne.

Denne formel skal du fatte
som din sterkeste befrier:
Du har valgt din sti i krattet.
Ikke skjel mot andre stier!

Også smerten er din tjener.
Lammet, sønderknust, elendig
ser du at den gjenforener
deg med det som er nødvendig.

Også fallet, også sviket
hjelper deg som dine venner.
Dine nederlag er rike
gaver, lagt i dine hender.

Engang skal du, tilfredsstillet
av å bli din skjebne verdig
vite: Dette har jeg villet.
Alt som skjer meg skjer rettferdig.

Si da, når din levegledes
grønne skog er gjennomvandret:
Intet vil jeg anderledes.
Intet ønsker jeg forandret.

Gläntan

Gläntan av Tomas Tranströmer.

Det finns mitt i skogen en oväntad glänta som bara kan hittas av den som gått vilse.
Gläntan är omsluten av en skog som kväver sig själv.
Svarta stammar med lavarnas askgrå skäggstubb.
De tätt sammanskruvade träden är döda ända upp i topparna där några enstaka gröna kvistar vidrör ljuset.
Därunder: skugga som ruvar på skugga, kärret som växer.
Men på den öppna platsen är gräset underligt grönt och levande.
Här ligger stora stenar, liksom ordnade. De måste vara grundstenarna i ett hus,
jag kanske tar fel.

Vilka levde här? Ingen kan ge upplysning om det.
Namnen finns någonstans i ett arkiv som ingen öppnar (det är bara arkiven som håller sig unga).
Den muntliga traditionen är död och därmed minnena.
Zigenarstammen minns men de skrivkunniga glömmer.
Anteckna och glöm.

Torpet sorlar av röster, det är världens centrum.
Men invånarna dör eller flyttar ut, krönikan upphör.
Det står öde i många år. Och torpet blir en sfinx.

Till slut är allt borta utom grundstenarna.
På något sätt har jag varit här förut, men måste gå nu.
Jag dyker in bland snåren. Det går bara att tränga sig igenom med ett steg framåt och två åt sidan,
som en schackspringare.

Så småningom glesnar det och ljusnar. Stegen blir längre. En gångstig smyger sig fram till mig.
Jag är tillbaka i kommunikationsnätet.
På den nynnande kraftledningsstolpen sitter en skalbagge i solen.
Under de glänsande sköldarna ligger flygvingarna hopvecklade
lika sinnrikt som en fallskärm packad av en expert.

Den blomstertid nu kommer

Om et par dager er det “skolavslutning”:

1.
Den blomstertid nu kommer
med lust och fägring stor.
Du nalkas, ljuva sommar,
då gräs och gröda gror.
Med blid och livlig värma
till allt som varit dött,
sig solens strålar närma,
och allt blir återfött.

2.
De fagra blomsterängar
och åkerns ädla säd,
de rika örtesängar
och lundens gröna träd,
de skola oss påminna
Guds godhets rikedom,
att vi den nåd besinna
som räcker året om.

3.
Man hörer fåglar sjunga
med mångahanda ljud,
skall icke då vår tunga
lovsäga Herren Gud?
Min själ, upphöj Guds ära,
stäm upp din glädjesång
till den som vill oss nära
och fröjda på en gång!

4.
Du milde Jesu Kriste,
Vår glädjesol och sköld,
Ditt ljus och hägn ej briste,
Uppvärm vårt sinnes köld.
Giv kärlekseld i hjärta
Men dämpa lustans brand;
Vänd bort all sorg och smärta
Med mild och mäktig hand.

5.
Du Sarons blomster sköna,
Du lilja i grön dal,
Ack, värdes själen kröna
Med alla dygders tal.
Av Sion må hon fuktas
Med nådens dagg, att hon
Förskönas och befruktas
Som ros på Libanon.

6.
Välsigna årets gröda
Och vattna du vårt land.
Giv oss nödtorftig föda,
Välsigna sjö och strand.
Av himlen drype fetma,
Bespisande vår jord,
Och flöde nådens sötma
Till oss av livets ord.

(Israel Kolmodin 1694/J.O. Wallin1819)

-

Gratulerer også med Sveriges nasjonaldag, svenska fllaggans dag!

Skal hilse fra fjellet

av Jon Østeng Hov (1936-

Skal hilse fra fjellet
jeg kommer med bud;
det lyste så herlig der inne.
På floene vogga myrduna brud,
mens viddene lekte så linne.

Det let i kvar busk, det var slikt et kor,
og sang til mitt øre seg søkte.
Og rypa, min elskede, møtte mitt spor,
hvor sti langs med bekken seg krøkte.

Det glitret i stryket, det blinket i vak,
og gleden i brystet mitt bruste.
Over aurete botn storfisken rak,
mens fjellbrisen vasskorpa kruste.

Værhardt sto fjellbjørka, vindvridd og låg,
mens nevera trivelig smilte.
Og under dens lauvheng med glede jeg såg,
at villreinen stille seg kvilte.

Skal hilse fra fjellet – det evige land,
hvor moskus og jerven har bolig.
Min lengsel dit inn er blitt som en brann.
Kun der får jeg fred og blir rolig.

-

Mjuk er myrulli

av Jan-Magnus Bruheim (1914-88)

Glad er fljugande ferdafuglen
på heime-veg.
Enda gladar er tanken min
som finn til deg.

Varm er stråla som soli sprænar
mot aur og urd.
Varmar enda er augnekaste
frå unge brur.

Mild er vindtonen der han tiskar
i lauv og lyng.
Enda mildar er voggesullen
som mori syng.

Mjuk er myrulli nordi morkom -
ho står så stur,
som stille, gråtande hjartesorgi
til sviki brur.

- – -

Mjuk er myrulli nordpå myrom,
ho dubbar bljug -.
Mjukar enn alt er kjærleikslengten
i mannahug.

(foto: Helge Morgan Tveten)

Nattsong

av Jan-Magnus Bruheim (1914-88)

Dagen har gått til kvile
og står ikkje upp att meir.
Fuglane flyg mot skogen
og roar seg i sitt reir.

Barn knepper sine hender
og søv i den gode fred.
Ventar til morgonen vender
attende – og tek dei med.

Jamvel vinden har stilna -
Sumarnatti er sval.
Fjellgarden drøymer i blådis
og doggen fell over dal.

Hovud ved hovud, som småborn
søv blomane i si seng.
Fivreld legg vengjene saman,
kløveren søv utpå eng.

Allting kvarast mot natti.
Småkryp og dyr uti skog
leitar seg natte-lege.
Men ikkje ein fredlaus hug -

Tankane flagrar or reiret
søvnlause, utan kvil.
Fører deg med seg dei mange
endelaust lange mil.

Tankane flakkar vide,
vengjestilt – utan ljod.
Det er som du gjæter ein bøling
som aldri legg seg i ro.

Vennskap

av Stein Mehren (1935-

Hva jeg søker i vennskapet
Nesten ingenting og likevel mer
enn jeg kan finne alene. For ennu leter jeg
og jeg søker ikke lenger trøst og trygghet
ikke engang bekreftelse søker jeg
Det har jeg fått eller stjålet som barn
Det forsøker jeg å gi mitt eget barn
Jeg er langt over førti år
Det er ikke mer å hente av slike ting
Min ensomhet blir ikke mindre av å støtte seg
til andres

Hva er det da jeg søker
Jeg går og bærer på biter av visdom
brokker av mening, ilanddrevne skår av
skjønnhet, bruddstykker som ikke passer sammen.
Og det jeg søker er noe som stemmer med mine
funn, de få og forferdende øyeblikk
da mine ord og en annens ord
plutselig faller på plass i hverandre

Og jeg ser mer enn jeg kan se alene
Jeg ser!