Viser arkivet for juli, 2016

Fjære

av Einar Økland (1940-

Trekk regnet til side
og bak gardinet
ser du stranda med steinane.
Runde nokon, skarpe og
lyse mellom mørke.
Naken ligg stranda, likevel
full av omsyn.
Det er vondt å vera open.

Gå nedover til henne.
Føtene dine tenkjer alt sjølv.
Her var det godt og vanskeleg.
Føtene og dei runde steinane og dei skarpe.

Som strøydd med jernbitar
kan stranda vera bak regnet.
Den fyller deg med uskjøneleg lengt
når du vil røme.
Her skal du vente.

.
.

Diktet er funnet i Den nye norske poesikatalogen – en antologi ved Paal Helge Haugen (1969)
Tror det var en “mager” periode i norsk diktning, jeg fant ikke mange givende dikt i denne boken, men likte dette av Økland med interessant symbolikk og “musikk” i språket ….

Hälsning

av Bertel Gripenberg (1878-1947)

Land, där ensliga sjöar spegla
susande skogars blåa härlighet,
land, där molnen silverglänsande segla
över skogarnas tysta ensamhet,

land, där hjortronblomma och getpors ånga
över röda myrar i sommarkväll,
land, där daggiga aftnar drömma långa
över barrhal momark och mossklädd häll,

låt mig leva fri i ditt vida sköte,
låt mig glömma allt vad jag fordom var,
låt mig lugn gå kommande år till möte,
fri från varje önskan jag fordom bar!

Låt mig le åt lagar som mänskor skriva!
lär mig leva modigt och tyst och fritt!
Din jag är och din skall jag och förbliva,
gör mitt hjärta trotsigt och starkt som ditt.

Land med sol på åsarnas raka tallar,
land med månsken på villande, dunkel stig,
öde land, där berguvens rovskri skallar,
frihetsrike, vildmark, jag hälsar dig!

Till sist

av Elmer Diktonius (1896-1961)

Till sist jag lärt mig se
med blommors ögon,
och lärt mig känna
såsom blommor älskar.

Och allt blommade ju -
utan ände och återvändo!
Och allt som rörde sig
och stod stilla
var som översållat med blommor.

Och ondskan lyste grann
som djungelns orkidé
och godhetens förgätmigejer
höljade som ett hav
runt jorden.
Och det blommade
när kvinnan for med handen över håret,
och den dödes öppna ögon glindtade
av nyssutspruckna stjärnor.

Allt blommade;
till sist.

-

Fra Finlandssvenska Lyrikboken (1967)

Gi meg de gamle mestere

av Arnold Eidslott (1926-

Gi meg de gamle mestere
De lidende og utvalgte Herrens
egne tolker de førstefødte i verden

Trett av det døde vidd
overalt og de evneløses despoti
roper jeg til Herren Sebaot hør meg

Gi meg de gamle mestere
Smertenes Monteverdi de dødes
talsmann Dante Alighieri og Rafael

Michelangelos lys i Pietá Rondanini
og i David herskeren i åndens supremati
det evige kongerike spunnet av stjernestøv

Trett av mine brødres
tomme kar og Potemkins kulisser
anroper jeg deg mitt livs Gud du eneste

Gi meg de gamle mestere
Lermontov og Tolstoj Herre
Og Mussorgskijs røst over Volga landfloden

Gi meg Goethe Tysklands varde
og den aldrende Bach vår ydmyke keiser
i landet Musica gitt ham i morslivet Herre

Å Herre det er fjære fjære
overalt langs verdens kyster se bare
Herre ser du da ikke denne ynglende døden

Storhavet sukker der ute
etter å få drønne mot denne verdens
livløse og tørre kyst å Herre hør meg

Gi meg de gamle mestere
Milton og Victor Hugo husk Herre
vi er til døden trette av denne død død

Bist Du bei Mir bist
Du bei Mir som hos Bach disippelen
ved hans dødsleie så kom Herren kom kom

Gi meg Rafael det skjønne
det opphøyde av ditt vesens grunn
Gi meg de gamle mestere tlbake min Gud

Denne døde høst i verden
Å gi oss en ny vår en blussende mai
Gi meg de gamle mestere åndens førstefødte

Da Verdi mistet sin hunstru
bar han en stor lampe inn i verden
Gi meg de gamle mestere forat vi kan leve

Hemmet

av Verner von Heidenstam (1859-1940)

(maleri Thomas Kinkade)

Jag längtar hem till skogen.
Där finns en stig i gräset.
Där står ett hus på nnäset.
Var plockas under träden
så stora rosenhäger,
var vaggar blåsten säden
med sådant sus som hemma?
Var bäddas så mitt läger
vid aftonklockans stämma?

Var leva mina minnen?
Var leva mina döde?
Var leve jag i njugga
och långa års, som väva
av gråa garn mitt öde?
Jag lever som en skugga
där mina minnen leva.
Träd huset ej för nära,
fast portarna stå låsta,
fast deras trappsteg bära
av alla sammanblåsta
och torra löv en matta.
Låt andra röster skratta,
låt nya flöden summa
i brons förvuxna dike
och bär mig till de stumma.
Jag sitter dock därinne
vid fönstret, själv ett minne.
Där är mitt kungarike.

Säg aldrig att de gamla,
när de sitt öga sluta,
att de, vi övergiva,
att de, som vi förskjuta,
snart doft och färg förlora
likt blommorna och gräsen,
att vi ur hjärtat riva
ett namn, som från din ruta
ett gammalt damm du blänkar.
De resa sig så stora
som höga andeväsen.
De överskygga jorden
och alla dina tankar,
som, hur din lott är vorden,
var natt til hemmet vända
likt svalorna til nästet.
Ett hen! Det är det fästet,
vi rest med murar trygga
- vår egen värld – den enda
vi mitt i världen bygga.

Hur lätt bli människornas kinder heta

av Verner von Heidenstam (1859-1940)

Hur lätt bli människornas kinder heta!
De döma snabba, fast de litet veta,
de många rösterna, som hjärtan mäta.
Men i vart hjärta finns en dörr med lås,
ett hemligt rum, vars nyckel ingen finner,
och oljan, vilken i dess lampor brinner,
er hemligheter som med oss förgås.
I nyckelhålets strimma på vår väg
vi röra oss och vakna upp och somna.
Hon läder oss långt i fjärran komna
den strimman lyser våra sista steg.

Kunsten- å nå målet

Kunsten å nå målet sitt
er å aldri gje opp.

Sjøl etter dei største motbakkar
så finn du uansett fram.

H.Myrane

Hyllebusken

av Ragnvald Skrede (1904-1983)

Den smålåtne hyllebusken
hadde lenge gledd oss med blomar og bær
Den var så yndefull ein skapning
Den stod lik ein engel i skogkanten

Lik eit sigersteikn
lyfte den to rake greiner mot sky
to trugne brør – liksom
Så tillitsfullt!

Men lenger ut på vinteren
kom det store snøfallet
og den eine greina stod knekt nedi fonna
lik ein broten fugleveng

Då sørgde vi ikkje berre på greina
men på busken
Vi sørgde den av tok oss ingenting til
Var så fattige utan den

Men i vår i haust
stod den levande greina med blomar og bær
venare meir intense i fargen
Enno er den tillitsfull

Og eg seier: Den tilgjev oss
at vi ingenting gjorde
Den vitnar at ein skapning i naud
finn reservar inst i seg sjølv

Og du seier: Eg trur og at den tenkjer
Den har fått sjela til den andre greina
og trass i alt vondt i verda
står den og smiler

Ord og tankar er fausk og stry
Men kvar vår kvar haust
og i alle våre snøfallsvintrar
skal straumar gå mellom oss og busken