Viser arkivet for stikkord drøm

Preludium

av Tomas Tranströmer(1931-

Uppvaknandet är ett fallskärmhopp från drömmen.
Fri från den kvävande virveln sjunker
resenären mot morgonenes gröna zon.
Tingen flammar upp. Han fornimmer – i dallrande lärkans
position – de mäktiga trädrotsystemens
underjordiskt svängande lampor. Men ovan jord
står – i tropiskt flöde – grönskan, med
lyftande armar, lyssnande
till rytmen från ett osynligt pumpverk. Och han
sjunker mot sommaren, firas ned
i dess bländande krater, ned
genom schakt av grönfuktiga åldrar
skälvande under solturbinen. Så hejdas
denna lodräta färd genom ögonblicket och vingarna breddas
till fiskgjusens vila över ett strömmande vatten.

Bronsålderslurens
fredlösa ton
hänger över det bottenlösa.

I dagens första timmar kan medvetandet omfatta världen
som handen griper en solvarm sten.
Resenären står under trädet. Skall,
efter störtningen genom dödens virvel,
ett stort ljus vecklas ut över hans huvud?

Strå

av Kolbein Falkeid (1933-

Min sang i oktober.
Hør vinden klimprer på spinkle trådsiv
mens solens skrukne kinn
hviler på myrullen, fattigmanns hodepute.

Sangen om strå.
Innover myrene svever de,
streker av tusj og luft – et spindelvev
spunnet om jordens søvn,

varsomt løftet av vindens fingre.
Vugge for uskyld og litenhet,
verdens forsiktige drøm
når den sover -

singeling
min sang om strå.

Den dag kjem aldri

Den dag kjem aldri at eg deg gløymer,
for om eg søver, eg um deg drøymer.
Om nott og dag er du like nær,
og best eg ser deg når myrkt det er.

Du leikar kringom meg der eg vankar.
Eg høyrer deg når mitt hjarta bankar.
Du støtt meg fylgjer på ferdi mi,
som skuggen gjeng etter soli si.

Når nokon kjem og i klinka rykkjer,
d’er du som kjem inn til meg, eg tykkjer:
Eg sprett frå stolen og vil meg té,
men snart meg sig atter ende ned.

Når vinden lint uti lauvet ruslar,
eg trur d’er du som gjeng der og tuslar!
Når sumt der burte eg ser seg snu,
eg kvekk og trur det må vera du.

I kvar som gjeng og som rid og køyrer,
d’er deg eg ser; deg i alt eg høyrer:
I song og fløyte- og felelåt,
men endå best i min eigen gråt.

A.O. Vinje

"Når jordens drøm er over" av Inger Hagerup

Når jordens drøm er over,
og alt av liv blåst vekk,
da flyver gjennom rommet
for iskald gjenomtrekk
på millioner lysår
et bitterts hjerts frø:
Det finnes andre stjerner
som visselig skal dø!